(Förlåt för dålig uppdatering, men det har varit så sjukt mycket den senaste tiden)

Min favorit grej i stallet... Hm... Den här var väldigt svår faktiskt. Men om man bortser från hästarna (som såklart är mina favoriter) så måste det nog vara mitt liniment. Både Otto och Al fick/har fått otroligt fina ben tack vare liniment.

När Otto kom hit 2007 hade han väldigt svullna ben, eftersom han hade varit halt på tre och då belastat alla benen. Men med rätt träning och liniment på benen försvann svullnaderna helt! Han hade till och med finare ben än Kompis när han kom hem igen, och Kompis har otroligt fina ben! Men han var nog lite överansträngd då när han kom hem.

Al var ju också väldigt överansträngd i sina ben, eftersom han hade stått på en ridskola. Men som sagt, med rätt träning och liniment så har även hans svullnader försvunnit!

Så min "favorit grej" är liniment.

Ett tips! Ha linimentet i en sprayflaska iställer, mycket enklare att ha på då!

Det första jag gör när jag kommer till stallet varierar väldigt, men oftast så mockar jag, och ibland fixar jag foder och sådant först. Hästarna släpper mamma och pappa ut, så det gör jag inte så ofta.

Har inte så mycket att skriva mer om den här dagen tror jag? Sen vill jag säga förlåt för att jag inte har uppdaterat så bra, men jag har så himla mycket rester i skolan och de måste faktiskt gå först. Så, nu vet ni det! Ha det bra, så skriver jag mer i morgon.

En bild på Al´s box. Tog den faktiskt i sommras, och nu kom den till användning! Haha.

Nu kommer äntligen "dag 5 - Det här finns i min ryktlåda"!

Det här består min ryktlåda av. Använder kanske inte alla sakerna, men det finns alltid tillfällen då även dem behövs. Dem som inte används så ofta alltså.

Min "favorit" borste är nog den det står "Kompis" på. Den funkar jämt! Är hästen dammig så tar den bort det, och den är bara bäst nu när vinterpälsen börjar släppa. Hittar ni en sådan borste, köp en sådan!

Hovkratsen är också sjukt bra. Den är från "John Whitaker" och är verkligen rejäl, och inte så där klen som de brukar vara. Rekomenderar verkligen den också!

Ja det var väl min ryktlåda det? Hoppas ni gillar inläggen!

Ja, hur började mitt häst intresse egentligen? Väldigt enkelt, mamma födde upp fullblod och jag fick Pettris på min 2årsdag.

Att börja rida var en självklarhet, eftersom jag älskar alla djur och speciellt när jag var liten. Kunde ta med mig en filt och en kudde, och gå ut och lägga mig i halmen och sova. Haha.

Jag började ju som sagt på ridskola när jag var ca 6 år, sen har det bara rullat på och jag har inga som helst planer på att sluta med hästar, tvärtom. Det är faktiskt något jag vill hålla på med sen också.

Blev ett ganska kort inlägg om just hur mitt "häst intresse" började. Men det var ju en ganska enkel fråga!

Min första egna ponny fick jag på min 2 årsdag, eller ja... Jag och syrran fick henne tillsammans, men jag tog över henne helt när jag var ca 8? Eftersom det bara var jag som red på henne.

Kan ni gissa vilken ponny det är? Jo självklart så är det lilla Petronella, eller "Pettris" som hon kallas till vardags. Pettris är en liten shettis, och hon var bara 5 år när hon kom. De som hade henne innan sålde henne pga att hon smet till grannen hela tiden. Alltså en typisk shettis.

När hon kom hit var hon nog inte mycket riden, och aldrig körd skulle jag tro. Men jag red och var väldigt ensvis, precis som man måste vara på shettisar! Haha. Har lärt henne det mesta, eftersom mamma brukade hålla lektioner för mig på henne här hemma. Så jag lärde henne först och främst skänklarna, skänkelvikning, att hoppa och galoppfattning. Inget av det var enkelt, men till slut så! Skänkelvikningarna var väl inte perfekta, men galoppfattningarna satt super på slutet!

Att lära Pettris hoppa var som att rida Mulle. Bokstavligt talat. Vi kom i full fart mot hindret, (mot utgången/stallet såklart, eftersom det var så tråkigt att springa bort från utgången/stallet) sen tvärnita hon så jag flög över hindret med tyglarna kvar i händerna. Och så där höll vi på ett bra tag, tills mamma kom och hjälpte mig. Hon ställde upp bommar som infångare, och stog själv på ena sidan och då var hon ju tvungen att hoppa. Det tog ett tag innan hon började fatta, och på slutet när jag red henne tyckte hon faktiskt att det var riktigt kul! Blev jätte het mot hindret, och stegrade och bockade innan man lät henne springa mot det, och oftast tog hon sig över det hur enkelt som helst!

När jag inte längre kunde rida henne, började jag köra henne. Jag körde alltså in henne helt själv. Det första jag gjorde var att tolka med henne, och hon verkligen älskade att dra! Så jag dammade av en gammal släde, som de använde förr och drog hem ved på. Alltså med nordsvenskar och liknande. Spände fast henne framför släden, och oj vad hon var stark! Drog den som ingenting. Visst visste jag att shettisar var starka, men kanske inte fullt så starka! Och eftersom hon älskade det så köpte vi en rockard åt henne.

Det finns många roliga historier med den här hästen, och fler blir det! Eftersom hon finns kvar här på gården. Tyvärr så gör hon inte så mycket nu för tiden, vilket är synd. Men hon är i alla fall en pigg och glad 20 åring, och det är ju huvudsaken!

Kan även berätta att hon inte smitit en enda gång här! Förutom när de andra hästarna smitit då, men då har Pettris sprungit in i sin box.

Vackraste shettisen på hela jorden! <3

Här syns det verkligen hur hon tar i! Ca 65-70cm.

Samma höjd. Och ja, hon klarade det ;)

Mitt namn är Linda Eriksson, som ni säkert redan visste. Jag är född -94 och går på Realgymnasiet i Gävle. Jag bor på en gård utanför Sandviken i Gästrikland, där vi har massor med djur! Men fram för allt hästar. Vi har 6st hästar hemma, och en ute på foder. Jag började på ridskola när jag var ca 6 år gammal, och då red jag på Storvik Ovansjö Ridklubb. Slutade där vintern 2007, har jag för mig. Anledningen till att jag slutade var att jag hade en foderponny som var T-märkt, och ville lägga ner mera tid på honom. Dessutom så hade jag tröttnat lite på ridskola också.

Jag går ju som sagt på Realgymnasiet (inriktning hund för tillfället, ska byta till djurvård nästa år) eftersom jag älskar djur, och det är det jag vill hålla på med. Jag fotograferar också väldigt mycket, så det är mycket bilder här på bloggen!

Jag har två egna ponnyer som jag rider varje dag, och jag ska även börja träna och tävla med Al.

Här kommer en bättre presentation på dem!

Namn: Kompis

Ras: Welsh/Arab

Född: 1991

Mankhöjd: 139cm

Tävlad upp till och med LA och Medelsvår hoppning med föregående ryttare . Vann DM -99.

Info:

Vi köpte Kompis våren 2005, alltså skulle jag bli 11 år. Vi var och provred några ponnyer innan en kompis till oss såg att Kompis var till salu. Vi åkte dit och provred, och jag fastnade för honom direkt! Hela han var underbar. En söt, snäll och helt enkelt super härlig ponny! Vad skulle kunna gå fel? Det skulle vi snart märka…

När Kompis kom hem hit, var han väldigt rädd för linor och trådar. Glömmer aldrig första gången mamma skulle ta ut honom i hagen, han skulle inte gå in i hagen pga. Att tråden låg på backen. Han slängde sig, höll på att ”fjolla” sig. Men till slut gav han upp och gick snällt in i hagen (Kompis var en riktig testare när han kom, skulle testa alla gränser som gick).

När han väl var i hagen, brydde han sig inte om de andra hästarna alls. Utan gick och åt sin mat, och rullade sig lite. Det syntes att han hade varit med, och var verkligen super cool!

Första ridturen var väl lite blandad, han skyggade för minsta lilla grej och jag blev osäker (ännu en testnings grej).

Jag red inte så himla ofta på honom, eftersom jag var ganska liten och inte speciellt engagerad då. Men så en dag skulle jag rida ut med min kompis (hon red min mammas häst då, och ville ha sällskap ut), hoppar upp på Kompis, som var väldigt pigg och kunde inte stå still. Mamma sa åt mig att skritta honom ett par varv, och sen hände det. Det som inte fick hända, han stegrade sig rakt upp. Jag flög givetvis av, bara några centimeter från pallen jag satt upp med. Kompis sprang iväg längs uppfarten och bockade för fullt för att få av sadeln. Mamma fick tag i honom ca en halvtimme efter, och då var vi både ledsna och chockade.

Jag ville absolut inte ha honom kvar, och de som hade honom innan hade ingen möjlighet och köpa tillbaka honom. Så han fick helt enkelt stå.

En kompis till mig började rida honom, och försökte verkligen hjälpa mig upp på honom igen. Jag var fortfarande väldigt rädd, men hon lyckades faktiskt! Jag red honom här hemma i hagen ett par gånger, men sen slutade hon rida här och då tog det stopp igen.

Sen började mamma rida honom lite, och jag också. Men jag kände mig fortfarande inte trygg på honom, och var väldigt nära på att sälja honom. Men jag beslöt mig för att behålla honom.

2007, var det några min mamma började lära känna som hade en dotter, och hon tävlade med sin D-ponny i hoppning. Tyvärr blev han halt, han hade kotledsinflammation i två ben, och i ett knät bak hade han också inflammation i, så han blev T-märkt då på våren. Eftersom dottern inte hade någon ponny att tävla och rida på då, så bestämde vi oss för att bytlånas. Jag tog hennes D-ponny och hon tog Kompis. Vi skrev fodervärdskontrakt på ett år, sen skulle Kompis komma hem igen, och Otto skulle hem till sig.

Sommaren 2008 skulle Kompis komma hem igen, så vi åkte och ”provred” honom innan. Han var väldigt svår fångad i hagen, och ville inte alls komma in. (Det här var inget ovanligt, utan de brukade ha problem med det här) Vet inte hur länge de försökte, men till slut gick jag in i hagen också och tänkte hjälpa till. Då springer Kompis i full fart emot mig, och låter mig ta honom hur enkelt som helst! Ganska lycklig var man efteråt, eftersom ridningen också gick super.

När Kompis äntligen kom hem, var han väldigt dyster och han hade ingen livslust alls kvar. Men nu är han en pigg och glad 20 åring, som jag är mycket stolt över. Vi har tagit några clearround rosetter, och jag älskar verkligen honom! Finns ingen bättre än min bästa Kompis. <3


Namn: Al Pacino

Ras: Haflinger

Född: 1998

Mankhöjd: 147cm

Tävlad upp till LB/LB

Info:

Vi köpte Al den 21 januari förra året. Al kommer från en ridskola här i närheten, och man kan ju inte påstå att vi har haft det så enkelt heller.

När Al kom hit var han en stressad, nervös och väldigt okänslig ponny, som gärna gick på en eller till och med drog med en när man t.ex. longerade honom.

Att rida ut ensam på Al var omöjligt. För det första var han rädd för allt, och för det andra var han så sällskapssjuk att han höll på att gnägga ihjäl sig. Dessutom så kastade han sig hemåt flera gånger, och stack iväg med mig. Ramlade av flera gånger, och hade gärna lämnat tillbaka honom. Men vi orkade inte hålla på att tjafsa om det, så han blev kvar.

När jag kände att det inte funkade att rida ut ensam, beslöt jag mig för att skaffa medryttare till Kompis. Visst gick det bättre, men han var fortfarande väldigt rädd. Och mötte man eller träffade andra hästar kunde han bli helt tokig! Han skulle fram och hälsa på dem, och när han inte fick det, slog han ut med baken.

I slutet av sommaren hade jag tröttnat. Jag orkade inte jobba med ännu en ponny, utan vela ut och tävla så fort som möjligt. Så jag la ut honom på annons, och det var några som var intresserade. Men innan jag la ut honom på annons frågade jag medryttaren till Kompis, om hon inte kunde rida Al istället. Så hon tog faktiskt med honom på träning en gång i veckan, och tävlade honom en gång också. (Red honom väldigt mycket ändå, och tömkörde honom också)

På tävlingen skötte han sig helt fantastiskt! Och de nollade första klassen! Han hade lärt sig att kunna ignorera hästarna, vilket jag lagt ned mycket tid på. Men eftersom jag inte hade träffat några andra hästar, trodde jag heller inte att det hade hjälpt. Men det hade det!

Efter det bestämde jag mig för att behålla Al, och fokuserade mycket på att han skulle lära sig att kunna vara ensam. Vilket han kan idag! Al är som en helt annan häst. Tror ingen skulle kunna känna igen honom, eftersom han är världens snällaste idag. Jag kan sätta upp en nybörjare på honom, och till och med rida barbacka! Visst att han har olika dagar, men efter att ha stått i nästan två månader och inte en tendens till att ens bry sig om att han är ensam, så tror jag att han är nästan helt ”bra” nu. Och att vi kommer ha roliga år tillsammans, hur länge vet vi inte, det får tiden utvisa. <3

Blev ett ganska långt inlägg, men det är långa historier!