Mitt namn är Linda Eriksson, som ni säkert redan visste. Jag är född -94 och går på Realgymnasiet i Gävle. Jag bor på en gård utanför Sandviken i Gästrikland, där vi har massor med djur! Men fram för allt hästar. Vi har 6st hästar hemma, och en ute på foder. Jag började på ridskola när jag var ca 6 år gammal, och då red jag på Storvik Ovansjö Ridklubb. Slutade där vintern 2007, har jag för mig. Anledningen till att jag slutade var att jag hade en foderponny som var T-märkt, och ville lägga ner mera tid på honom. Dessutom så hade jag tröttnat lite på ridskola också.

Jag går ju som sagt på Realgymnasiet (inriktning hund för tillfället, ska byta till djurvård nästa år) eftersom jag älskar djur, och det är det jag vill hålla på med. Jag fotograferar också väldigt mycket, så det är mycket bilder här på bloggen!

Jag har två egna ponnyer som jag rider varje dag, och jag ska även börja träna och tävla med Al.

Här kommer en bättre presentation på dem!

Namn: Kompis

Ras: Welsh/Arab

Född: 1991

Mankhöjd: 139cm

Tävlad upp till och med LA och Medelsvår hoppning med föregående ryttare . Vann DM -99.

Info:

Vi köpte Kompis våren 2005, alltså skulle jag bli 11 år. Vi var och provred några ponnyer innan en kompis till oss såg att Kompis var till salu. Vi åkte dit och provred, och jag fastnade för honom direkt! Hela han var underbar. En söt, snäll och helt enkelt super härlig ponny! Vad skulle kunna gå fel? Det skulle vi snart märka…

När Kompis kom hem hit, var han väldigt rädd för linor och trådar. Glömmer aldrig första gången mamma skulle ta ut honom i hagen, han skulle inte gå in i hagen pga. Att tråden låg på backen. Han slängde sig, höll på att ”fjolla” sig. Men till slut gav han upp och gick snällt in i hagen (Kompis var en riktig testare när han kom, skulle testa alla gränser som gick).

När han väl var i hagen, brydde han sig inte om de andra hästarna alls. Utan gick och åt sin mat, och rullade sig lite. Det syntes att han hade varit med, och var verkligen super cool!

Första ridturen var väl lite blandad, han skyggade för minsta lilla grej och jag blev osäker (ännu en testnings grej).

Jag red inte så himla ofta på honom, eftersom jag var ganska liten och inte speciellt engagerad då. Men så en dag skulle jag rida ut med min kompis (hon red min mammas häst då, och ville ha sällskap ut), hoppar upp på Kompis, som var väldigt pigg och kunde inte stå still. Mamma sa åt mig att skritta honom ett par varv, och sen hände det. Det som inte fick hända, han stegrade sig rakt upp. Jag flög givetvis av, bara några centimeter från pallen jag satt upp med. Kompis sprang iväg längs uppfarten och bockade för fullt för att få av sadeln. Mamma fick tag i honom ca en halvtimme efter, och då var vi både ledsna och chockade.

Jag ville absolut inte ha honom kvar, och de som hade honom innan hade ingen möjlighet och köpa tillbaka honom. Så han fick helt enkelt stå.

En kompis till mig började rida honom, och försökte verkligen hjälpa mig upp på honom igen. Jag var fortfarande väldigt rädd, men hon lyckades faktiskt! Jag red honom här hemma i hagen ett par gånger, men sen slutade hon rida här och då tog det stopp igen.

Sen började mamma rida honom lite, och jag också. Men jag kände mig fortfarande inte trygg på honom, och var väldigt nära på att sälja honom. Men jag beslöt mig för att behålla honom.

2007, var det några min mamma började lära känna som hade en dotter, och hon tävlade med sin D-ponny i hoppning. Tyvärr blev han halt, han hade kotledsinflammation i två ben, och i ett knät bak hade han också inflammation i, så han blev T-märkt då på våren. Eftersom dottern inte hade någon ponny att tävla och rida på då, så bestämde vi oss för att bytlånas. Jag tog hennes D-ponny och hon tog Kompis. Vi skrev fodervärdskontrakt på ett år, sen skulle Kompis komma hem igen, och Otto skulle hem till sig.

Sommaren 2008 skulle Kompis komma hem igen, så vi åkte och ”provred” honom innan. Han var väldigt svår fångad i hagen, och ville inte alls komma in. (Det här var inget ovanligt, utan de brukade ha problem med det här) Vet inte hur länge de försökte, men till slut gick jag in i hagen också och tänkte hjälpa till. Då springer Kompis i full fart emot mig, och låter mig ta honom hur enkelt som helst! Ganska lycklig var man efteråt, eftersom ridningen också gick super.

När Kompis äntligen kom hem, var han väldigt dyster och han hade ingen livslust alls kvar. Men nu är han en pigg och glad 20 åring, som jag är mycket stolt över. Vi har tagit några clearround rosetter, och jag älskar verkligen honom! Finns ingen bättre än min bästa Kompis. <3


Namn: Al Pacino

Ras: Haflinger

Född: 1998

Mankhöjd: 147cm

Tävlad upp till LB/LB

Info:

Vi köpte Al den 21 januari förra året. Al kommer från en ridskola här i närheten, och man kan ju inte påstå att vi har haft det så enkelt heller.

När Al kom hit var han en stressad, nervös och väldigt okänslig ponny, som gärna gick på en eller till och med drog med en när man t.ex. longerade honom.

Att rida ut ensam på Al var omöjligt. För det första var han rädd för allt, och för det andra var han så sällskapssjuk att han höll på att gnägga ihjäl sig. Dessutom så kastade han sig hemåt flera gånger, och stack iväg med mig. Ramlade av flera gånger, och hade gärna lämnat tillbaka honom. Men vi orkade inte hålla på att tjafsa om det, så han blev kvar.

När jag kände att det inte funkade att rida ut ensam, beslöt jag mig för att skaffa medryttare till Kompis. Visst gick det bättre, men han var fortfarande väldigt rädd. Och mötte man eller träffade andra hästar kunde han bli helt tokig! Han skulle fram och hälsa på dem, och när han inte fick det, slog han ut med baken.

I slutet av sommaren hade jag tröttnat. Jag orkade inte jobba med ännu en ponny, utan vela ut och tävla så fort som möjligt. Så jag la ut honom på annons, och det var några som var intresserade. Men innan jag la ut honom på annons frågade jag medryttaren till Kompis, om hon inte kunde rida Al istället. Så hon tog faktiskt med honom på träning en gång i veckan, och tävlade honom en gång också. (Red honom väldigt mycket ändå, och tömkörde honom också)

På tävlingen skötte han sig helt fantastiskt! Och de nollade första klassen! Han hade lärt sig att kunna ignorera hästarna, vilket jag lagt ned mycket tid på. Men eftersom jag inte hade träffat några andra hästar, trodde jag heller inte att det hade hjälpt. Men det hade det!

Efter det bestämde jag mig för att behålla Al, och fokuserade mycket på att han skulle lära sig att kunna vara ensam. Vilket han kan idag! Al är som en helt annan häst. Tror ingen skulle kunna känna igen honom, eftersom han är världens snällaste idag. Jag kan sätta upp en nybörjare på honom, och till och med rida barbacka! Visst att han har olika dagar, men efter att ha stått i nästan två månader och inte en tendens till att ens bry sig om att han är ensam, så tror jag att han är nästan helt ”bra” nu. Och att vi kommer ha roliga år tillsammans, hur länge vet vi inte, det får tiden utvisa. <3

Blev ett ganska långt inlägg, men det är långa historier!